Ärtans återkomst
Hela mitt vuxna liv har jag levt i övertygelsen om att jag inte tycker om ärtor. Sådana där små, gröna, frusna och runda. Jag förknippade dem med skolmatsal, lutfisk och min lillebrors glädje att äta dem frusna. Ingenting för mig helt enkelt. Annat med färska eler frysta sockerärtor eller gula i soppa, dessa har länga varit absoluta favoriter.
Så i somras var vi hembjudan till min dåvarande chef och hans fru på lite mingel. När vi kom fick vi ett glas med något grönt i. Jag anade direkt ugglor i mossen, eller snare ärtor i glaset. Men eftersom mina föräldrar iaf till viss del lyckats med min uppfostran tackade jag artigt och smakade något skeptiskt. Till min stora förvåning var det jättegott! Detta chockade mig självklart men tänkte detta är undantaget som bekräftar regel – jag tycker inte om ärtor.
Så nu i vintras passade jag mina föräldrars hus och skulla laga middag. Dök ner i frysen efter grönsaker och det enda jag fann, vilket dock fanns i rikliga mängder, var ärtor. Eftersom jag var på gott humör denna dagen och hade öppet sinne i största allmänhet, tog jag skeptiskt upp en skål och tänkte: “Något bra kan man väl göra mé dem”. “Vitlök och cream fraich räddar allt”, tänkte jag vidare. Så jag gjorde någon mycket grön smörja av dessa tre produkte lite i parallellitet med guacamole. Blandade runt det med pastan och serverade. Hur gott som helst blev det och mycket uppskattat. Ingen var så förvånad som kocken själv.
Efter denna händelse inser jag att jag måste revidera min självbild. Jag tycker nog om ärtor. Med några månaders perspektiv och många ärtors konsumtion senare är jag nu en ärt-vän. Ärtor är gott, nyttigt och billigt.
Så nu återstår bara för mig att be er alla ärtor i världen om ursäkt. Jag hade fel ni är goda, inte äckliga, och många små gröna vänner ska i framtiden rulla ner i min mage.
