Det finns gott om fantsastiska människor, de allra flesta ännu inte upptäckta av de stora kretsarna. Igår hade jag förmånen att få lyssna på två fantastiska kvinnor, Nisti Stêrk och Zinat Pirzadeh. Båda med erfarenheter som de flesta av oss har sluppit uppleva. Båda med förmågan att berätta om det svåra de varit med om så att skratt och djupaste allvar ligger sekunder ifrån varandra. Det finns massor man skulle kunna säga om de här två kvinnorna, om det som de berättade och erfarit.

En av de saker som etsat sig fast, utöver en hel del fräcka historier som Zinat drog men som inte lämpar sig för skrift, är Nistis ”stridsrop”. Så längen Gud vill och rumpan håller. Så länge ska vi våga hoppas att våra drömmar går att förverkliga, att vi kan och förmår, att hinder är till för att övervinnas. Vägen att förverkliga drömmar är verkligen inte spikrak och bekväm, något dessa två kvinnor verkligen har fått erfara, men den är möjlig. Jag tror Gud vill och om det är på min rumpa som det kommer an på så håller den länge! Så ge inte upp drömmar, de är till för att förverkligas!

Idag är jag på inspirations dag för oss som är anställda och förtroendevalda i Svenska kyrkan i Örebro. En ansenlig skara av människor intog de fina stolarna i Folkets hus, i guld och röd sammet, flott såg det ut. Men ganska snart uppenbarade det sig att den som konstruerat stolarna mer lagt vikten vid dess yttre skönhet än inneboende funktion, för så sköna att sitta på var de inte. Förhoppningsvis bör kyrkan vara precis tvärt om, det inre måste vara det som vi satsar på. Om det yttre ser bra ut är självklart inte någon nackdel, men det får aldrig bli det viktigaste. Just nu pratar kyrkoherdarna om den kraftsatsning som Svenska kyrkan i Örebro just nu går in i. Återkommande är att samarbeta över gränserna och att vara tillgäng. Om öppenhet mot alla som söker kyrkan och en tydlighet i vad vi som kyrka står för, där människor inbjuds till att växa i tro, hopp och kärlek. Borde egentligen vara självklart, men så är det tyvärr inte alltid. För ibland har Svenska kyrkan i Örebro och på andra ställen i Sverige varit som stolarna på Folkets hus, mer mån om sitt yttre. Uppenbart är dock att bland oss som samlats här finns en längtan efter att få bygga en kyrka för framtiden, som är angelägen för människor och som berättar det mest fantastiska som finns, berättelsen om Jesus Kristus. Jag hoppas att vi idag blir inspirerade för att göra det.

Nu är det höst och jag vet inget som är så förtalat som just hösten. Den omtalas som den mörka, den ruggiga, den kalla och ogästvänliga årstiden. Det är under denna tiden om året som många mår dåligt. Ert lidande vill jag inte förminska. Men min upplevelse är något helt annat.

Jag tycker om hösten. De kyliga klara dagarna när luften är hög och solen lyser upp träden som skiftar i hela färgskalan. De dagar när man ser barn leta kastanjer som fallit till marken och damen på bänken njuter av höstsolens strålar. Att få gå i skogen en sådan solig dag och plocka svamp eller bara njuta av skogens tystnad som rymmer en mångfald av ljud.

Jag tycker om hösten. När himlen är grå och det är svårt och avgöra om det är regnitgt eller bara oerhört fuktigt, så där att det kryper in under jackan. När vinden viner mot rutan eller regnet smattrar mot densamma. Tänk att få bli riktigt regnblöt och sen komma in, ta ett bad, krypa upp i soffan och dricka te. Att var så där riktigt frusen och sedan få innomhusvärmen slående mot ansiktet så kinderna blir röda. Att få drömma sig bort i en bok medans ljusen lyser och mörkret är kompakt utanför rutan.

Jag tycker verkligen om hösten, med alla dess växlingar och hoppas att ni som inte gör det kan få tända några ljus, brygga lite te och ändå tycka att det är uthärdligt.

Jag tillhör den läsande sorten. Alltid har jag någon bok på gång och ofta flera. En del bara för att drömma mig bort en stund och leva sig in i någon annans liv, andra för att de lär mig något och få nya perspektiv. En av de böcker jag läser just nu heter Skamfilad. En bok av Göran Larsson, som handlar om alla de människor som lever med skam. Den är lärorik på många sätt, men det var ett citat jag särkilt fastnade vid igår när jag läste. Det handlar inte om skam i första hand utan om att vara människa och att leva i relation till andra. Han skriver: Vi människor är änglar med en vinge. Det är när vi håller om varandra som vi kan flyga. Vi behöver och är beroende av varandra.

Så sant, det är i relation till andra och med andra som livet kan och ska levas. Människan är inte gjord som solospelare, som ensamvarg, vi är skapade till gemenskap. Det är först då vi blir ,när vi lever i gemenskap med andra. När jag läste det igår och när jag skriver om det idag tänker jag också med stor tacksamhet på alla de människor som varit min andra vinge. Vänner, familj, bekanta och tillfälliga, men ack så viktiga möten.

Livet är fyllt av relationer och möten och hela tiden skapas nya vingpar, som tar oss ut på nya flygturer. Där lever vi livet, på väg mot nya flygturer.

Idag har jag varit hos mina föräldrar. Många åker till sina föräldrar för en stunds avkoppling och att bli ompyssslade. Jag åker till mina föräldrar för att jobba. Självklar inte bara därför, men en av anldningarna och den som jag nu tänkte fundera lite över.

Mina föräldrar driver ett litet fiskeri med fiske, fiskodling och rökeri. Där finns det alltid något att göra, på dagens program stog fiskodlingen i centrum. Imorgon kommer nämligen bebisarna. Flera tusen regnbågar, som kläckts i våras och nu ska flytta hem till mins föräldrar för att där under cirka två år växa till och så småningom bli mat. Grymt kanske någon tycker, men det är hela fiskodlingesn idé.

För att nyttt ska få rum måste gamalt tas bort, det är en sanning när det gäller det mesta också odlingskassar. Så idag har jag och min mamma flyttat de flera tusentals fiskar, som för ett sedan kom och under tiden bott i bebiskassen, till en kasse för större fiskar. Detta är ett jobb som är blött, slemmigt, tungt och ganska kul. Jag har gjort det massor av gånger, inte bara ettåriga fiskar utan även betydligt äldra. De där fiskarna kommer flyttas åtminstone till tre olika kassar innan deras livstid är slut. Så håva fisk är jag van vid.

Det mindre roliga med det hela är att det blir tyngre och tyngre för vaje gång. När jag bodde hemma, så var håva fisk något som tillhörde vardagen, men nu sker det några gånger per år. Jag känner i kroppen att tekninken finns kvar, men inte musklerna…det är andra muskler än de som används i vanliga livet. Det är skillnad mellan då och nu fiskardottern har blivit präst, några muskler försvann på vägen. fortfarande är jag fiskardotter, men kanske inte i lika aktiv tjänst. Fast jag njuter av att känna att kroppen är trött, inte av ett träningspass utan av riktigt hederligt arbete.

Detta inlägg skrivs med min nya mobil, en Iphone. Känner mig oerhört cool och ganska skrytig över den. Igår kväll skulle jag fixa massor hemma, men var väldigt mycket roligare att leka med telefonen… Än så länge kanske det mest varit än dyr leksak, men anar och ser massor av möjligheter. Hur detta verkligen kan bli ett verktyg som underlättar och öppnar för nya möjligheter. Återkommer med all sannolikhet i frågan.

Alla som känner mig lite mer vet att den enda hushållssyssla som jag verkligen tycker om är att laga mat. Medans allt som handlar om städning, tvättning och framför allt diskning är något jag gör när det behövs, men inte i onödan på något vis. Men dessa tråkiga men ack så nödvändiga sysslor kan faktiskt förses med guldkant. För några år sedan fick jag av min kära vän A-S en färglad och prickig sopborste med tillhörande skyffel. Att sopa golvet har i sig kanske inte blivit så mycket roligare, men varje gång jag gör det och tar min sopborste blir jag glad, för då tänker jag på A-S.

Nu i helgen fick jag av en annan vän en diskborste med blommor på skaftet. Hoppas den kommer ha samma funktion på diskandet, att jag blir lite glad varje gång jag tar i den borsten och tänker på min vän. Det har ju funkat med sopborsten, så det borde ju rimligen fungera även på en diskborste.

Undras vilka fler hushållssysslor som skulle kunna förses med guldkant genom färgglada redskap, kanske en randig mopp eller ett rutigt strykjärn?

En vän skrev nyligen på sitt faceboook-status: Känner sig faktiskt mest som sig själv i tvärrandigt. Jag kan inte annat än hålla med henne. För mig är radigt som mönstrenas mönster. Det kan varieras i det oändliga, med olika brädder på ränderna, färger och färgkombinationer. Dessutom är det så att när jag har en randig tröja eller kofta på mig blir jag alltid lite gladare än jag varit samma dag i en svart eller grå tröja. Randigt är inte ett mönster som bara finns på tröjor t.ex. är det utmärkt som mönster på srumpbyxor och leggings.

När jag vid ett tillfälle visade upp ett tröjinköp för min syster, en vit tröja med röda ränder i trikå, var hennes kommentar inte: Vad fin eller något annat som man kan förvänta sig, när man stolt visar upp sin nyinköpta tröja. Utan: Den där tröjan har du alltid haft. Sanningen är att min syster hade helt rätt, en randig tröja i företrädesvis rött och vitt har nog funnit i min garderob sen tonåren. Olika och många har älskats och använt tills de verkligen varit helt slut. I dagsläget finns den i tre olika varianter i garderoben, de är absolut inte lika varandra, men alla tre är röda/vita och tvärrandiga

Igår eftermiddag tog jag en tur ut i skogen. Tanken var att jag skulle hitta svamp, kom hem med tio stycken, verkligen inget att jubla över. På hälarna utvecklades under timmarna av promenad skvasår. Skulle man se till dessa två faktorer, skulle gårdagens skogstur ses som misslyckad.

Jag ser det trots dessa två faktorer gårdagens skogstur som mycket lyckad. Jag fick massor av frisk luft i lungorna, så underbart att få andas det. Skogen ger mig alltid ro, något man aldrig kan för mycket av. Promenaden gav motion, inte dumt det heller. Dessutom är aldrig en äggmacka så god som när man äter den sittande på en sten i skogen. Så uppnbart behöver inte lycka och materiell framgång, i detta fall svamp, gå hand i hand. Värdet finns i så mycket annat, i det icke mätbara. Tur är väl det!

Varje gång ett par säger jag till varandra och lovar att älska i nöd och lust är det underbart att få vara med. I lördags var det J och M som sa ja till varandra. Två av mina vänner, som jag fick äran att viga. Det vart en fin vigsel, kyrkan var fylld med släkt och vänner, som vill vara med och dela glädjen.

Det finns massor av saker att reflektera kring om vigslar, men idag tänker jag fundera på oss som var där, släkt och vänner. Reaktionen på när en bröllopsinbjudan komme är i de allra flesta fall glädje och man försöker göra det man kan för att vara med vid ens vänners/släktingars stora dag, och det är ju underbart. Vi vet alla att efter kommer så småningom en vardag för de nygifta, och så småningom kommer de inte vara nygifta längre utan gifta, rätt och slätt. Dessutom kommer det alltid dagar där det skulle vara enklara att vara själv, i alla fall vid en första åsyn av situationen. Just då och där kommer löftena till varandra in, löften att leva i dem och på dem, att hämta kraft i löftet, att gå på vilja ett tag, för att orka mot framtiden. Där kommer också släktingarna och vännerna in. Finns vi med och stöttar när livet krisar? Finns vi som aktiva vänner när det är svårt och jobbigt med samma självklarhet som vi än gång deltog i bröllopet? Jag tänker att det är vårt löfte till brudparet när vi är med på bröllopet att finnas till inte bara för att dela glädjen på bröllopsdagen, utan finnas med att dela och stötta också när det inte är lika lätt.

Vad det beträffar J och M hoppas jag att det blir många lyckliga dagar på varje tung och jag hoppas att när de kommer att alla de som samlats i lördags finns där som hjälp och stöd. Lördagen, deras bröllopsdag, blev en underbar dag. Efter vigseln blev det en fest som sent skall glömmas.