YR – som i yrhätta, yrke och yrkande


Dagens fynd

Idag hittade jag en mall för en enkel kyrka i papper på Kyrkans tidnings hemsida. Skrev direkt ut den, vet inte exakt när den kommer användas, men är helt säker på att det kommer ske. Saker som kan konkretisera och åskådligöra är alltid användbart. Tack Louise Andersson, informatör i Norrstrands församling, för att du delar med dig!


Ärtans återkomst

Hela mitt vuxna liv har jag levt i övertygelsen om att jag inte tycker om ärtor. Sådana där små, gröna, frusna och runda. Jag förknippade dem med skolmatsal, lutfisk och min lillebrors glädje att äta dem frusna. Ingenting för mig helt enkelt. Annat med färska eler frysta sockerärtor eller gula i soppa, dessa har länga varit absoluta favoriter.

Så i somras var vi hembjudan till min dåvarande chef och hans fru på lite mingel. När vi kom fick vi ett glas med något grönt i. Jag anade direkt ugglor i mossen, eller snare ärtor i glaset. Men eftersom mina föräldrar iaf till viss del lyckats med min uppfostran tackade jag artigt och smakade något skeptiskt. Till min stora förvåning var det jättegott! Detta chockade mig självklart men tänkte detta är undantaget som bekräftar regel – jag tycker inte om ärtor.

Så nu i vintras passade jag mina föräldrars hus och skulla laga middag. Dök ner i frysen efter grönsaker och det enda jag fann, vilket dock fanns i rikliga mängder, var ärtor. Eftersom jag var på gott humör denna dagen och hade öppet sinne i största allmänhet, tog jag skeptiskt upp en skål och tänkte: ”Något bra kan man väl göra mé dem”. ”Vitlök och cream fraich räddar allt”, tänkte jag vidare. Så jag gjorde någon mycket grön smörja av dessa tre produkte lite i parallellitet med guacamole. Blandade runt det med pastan och serverade. Hur gott som helst blev det och mycket uppskattat. Ingen var så förvånad som kocken själv.

Efter denna händelse inser jag att jag måste revidera min självbild. Jag tycker nog om ärtor. Med några månaders perspektiv och många ärtors konsumtion senare är jag nu en ärt-vän. Ärtor är gott, nyttigt och billigt.

Så nu återstår bara för mig att be er alla ärtor i världen om ursäkt. Jag hade fel ni är goda, inte äckliga, och många små gröna vänner ska i framtiden rulla ner i min mage.


Godis gör skillnad

Igår förmiddag var humöret allt annat än på topp. Gnällig och tjurig var jag och hittade fel i det mesta. vid lunch kände jaag mig less på mig själv och insåg att det rådanden tillståndet var allt annat än konstruktivt och framåtblickande. Jag ser fortfarande varför jag tjurade över en del och tyckte saker var fel, men de kommer ju inte ändras av mitt mutter och gnäll.

Då tog min kollega, efter uppäten lunch, med mig till en butik på en liten tvärgata, som hade en oansenlig skylt vilken deklarerade TOBAK GODIS. Och innanför dörren öppnade sig ett hav av onyttigheter. Massor av sorter och alldeles färskt! Efter att plockat mig genom raderna och den påsen, som i första anblicken verkade bättre i storlek för äpplen än godis, fyllts med diverse favoriter betalde jag glatt mitt mitt i veckan, mitt på dagen-godis utan att skämmas. Sen hann jag inte mer än ut genom dörren så var den nyss så fint hopvikta påsen öppnad och jag moffade. Mumsande gick jag tillbaks till mitt arbete och mumsade vidare. Bara efter en liten stund hade det dåliga humöret ersatts med socker och i förlägningen ett lätt illamående. Illamåndet var snabbt övergående, men det nya humöret var kvar.

Tänk vad godis gör skillnad!

Ja sen är jag också medveten om att det finns engativa efekter av att trycka i sig massor av kalorier på kort tid, men det var det värt! Jag blev glad igen


En usel morgon

Igår strax innan sju låg jag knappt vaken i sängen och surfade på mobilen. Maken höll just på att borsta tänderna för att några minuter senare lämna lägenheten och ta bussen till pendeln, som skulle ta honom till jobbet. Det jag dock insåg där i min sömndruckenhet var att bussen inställda. Alla bussar i Södertälje var inställda. Alla! Inklusive den som min man skulle åka med.

Okej tänkte vi, jag kör honom till pendeln. Tanken var att jag skulle ha bilen och hade dessutom behov av den under min arbetsdag. Vid lite mer surfande inser vi att den tilltänkta pendeln stod stilla, eller mer exakt spåret pendeln skulleåka på stod det ett trasig och väldigt stillatående tåg.  Tänker vidare: ”kanske jag ska köra maken till jobbet.” Detta var innan vi kommit ner och sett hur miljön bilen vi äger står i såg ut. Den forbollstora parkeringen var täckt med drykt två decimeter snö. I det innersta hörnet har vi vår bil. Ni anar säkert att projektet ta ut bilen inte var gjort i ett nafs.

Bilen var väl insnöad och under snön doldes ett halt och fint underlag av is. Massor av skottande, puttande, sladdande och kraftord låg framför oss innan bilen lämnat parkeringen en halvtimme senare. Då utan mig i den, utan bara maken. För tiden att köra honom till jobbet var för länge sen förbi för om jag skulle hinna till jobbet.

Så det var promenad till jobbet som gällde. Något som i sig inte är något problem. Nu var det bara omständigheten att jag var sen, då väldigt mycket obugeterad tid gått åt till skottning, det var oplogat och jag halkade. Som grädde på moset låg lurarna till telefonen på jobbskrivbordet, så inte ens lite musik kunde underhålla mig under min vandring till jobbet. Jag var arg, irriterad ochblöt när jag kom fram.

Väl framme på jobbet, lite sen och med otvättat hår blev allt bättre. Jobbets bil var ledig, så dagens senare transporter löste sig. Det fanns kokt vatten så jag fick te. Det fanns arbetskamrater att skratta med åt allt som blivit tokigt. Så det var en usel morgon, men en bra dag.


I mig bor en liten tant

och det trivs jag faktiskt ganska bra med. Igår fick tanten i mig fullt rörelseutrymme.

Så delar av min lediga dag ägnades åt bak av småkakor. Det blev drömmar med kokos och choklad samt hallongrottor. Goda och fina ligger de nu i två fina burkar.

Andra delar av min lediga dag ägnade jag åt att pussla. I lördags hade vi gäster på middag som förärade oss ett puzzel med 1000 bitar. Betyande delar är lagda, men mycket är kvar och det svåraste. Puzzlet är av Jan van Haasteren, så detaljerna är väldigt många. detta föreställer en födelsedagsfest och än återstår att para ihop väldigt många ansikten med rätt kropp, och få kavajen matchad med byxan. Men det är lycka varje gång en bit hamnar på rätt plats.


Glad

Den första känslan som tog tag i min kropp idag, medans mina blå så sakteliga öppnades, var glädje. Inte över något särskil utan allt. Idag är jag bara glad och dagens motgångar har inte gjort någon skillnad på det faktumet,  jag är fortfarande glad. Jag bävade inför att i Word göra en agenda, då detta program kanske inte i första hand är ett layout program. Inte heller denna utmaning tog humöret ifrån mig. Dessutom gick det hela över förväntan.

 Det är väldigt härligt att vara glad, så jag hoppas få fortsätta resten av dagen på denna inslagna bana.


Barnens agenda – från idé till verklighet

För mig är det viktigt att alla känner sig välkommen till gudstjänst. En grupp som lätt försvinner är barnen. Det finns en  tendens att veckans versksamhet är väl avvägd mellan olika åldersgrupper, men när söndagens kommer är det de vuxnas dag. Med undantag för de söndagar man har familjemässa eller famlijegudstjänst. Men de barn som kommer till kyran en helt vanliga söndag är ju också del av Guds familj som samlats.  Då tycker jag också barn måste få känna sig välkomna. Kanske den bästa lösningen är en bra söndagsskola, men detta är inte alltid möjligt. Resurser och lokaler kan sätta käppar i hjulet likväl som att på alla ställen finns det inte en fast grupp som kommer till gudstjänsten och då kan det vara svårt att bygga en fungerande grupp.

Ett annat sätt att få barnen, och med det också deras föräldrar, att känna sig välkomna är att när de kommer finns det någor som är tänkt just för dem. Det har vi  i Södertälje församling strandsatt denna helg. Genom att ta fram en barnens agenda. Varje söndag ska det finnas en ny agenda som har samma tema som söndagen. Där finns dagens bibeltext från barnens bibel och en bön, målarbild för de mindra barnen och lite pyssel för de lite äldre. Vår förhoppning är att dessa ska användas under söndagens gudstjänst. Att när gudstjänsten är slut får agendan följer med hem och under veckan blir en påminnelse om söndagens tema. Kanske bönen får bli aftonbön under veckan och bibeltexten godnattsaga någon gång.

Nu har den första agendan gjorts och använts, nu är det bara drygt 50 till att göra för att idéen helt ska bli verkilghet.


Slaveri i vår tid

Man skulle lätt kunna tro att saker har utvecklats och slaveriets tid är förbi. Så är det inte, det sker fortfarnde. Ett skrämmande och välgjord skildring av detta såg jag i gårdagens dokument utifrån. I de första skildringarna av Etiopien blev jag lite varm, min tid i Etiopien tillhör mitt livs viktiga tider. Att se miljöerna därifrån ger alltid lite ”hemlängtan” samtidigt som jag alltid blir lite ledsen. För skilldringar från Etiopien är sällan possetiva. Så var det även denna gången när vi fick följa Trungu. Hur hon lämnar familj, hemland och fattigdom i jakten på framtidsmöjligheter som hushållerska i Dubai. Ett högt spel, som visar sig leda till slaveri och misshandel.

Visst är Dubais glans och rikedom lockande, men bakom städade fontäner och blänkande bilar finns en annan verklighet. Allt har sitt pris, också detta. En skrämmande verklighet där kvinnor jobbar under slavlika förhållande, där förnedring och utnyttjande är allt för vanligt. Slaveriet är inte avskaffat i världen, det får bara nya ansikten.


Så här härligt var det

Kanske det bästa vi gjorde under vår semester i Hurugada, Egypten, var dagen på snorkelbåt. Jag är visserligen vattenälskare av naturen så inte förvånande att jag skulle gilla en vattenrelaterad aktivitet. Men detta var garanterat mycket bättre än jag hade vågat hoppas.

När vi åkt bara en kvart ut på havet ropar kaptenen: ”Dolphins in the front”. Vi samlades alla i fören och kom riktigt riktigt nära delfinerna. Ett stim på sju stycken som simmade och hoppade där brevid båten. Att se dem röra sig i vattnet, deras smidighet, deras enhet med sin omgivning, vilken fantastisk del av skapelsen.

Resan fortsatte en knapp timme tills vi var framme vid ett av reven vi skulle besöka under dagen. På med cyklop, snorkel och simfötter, så hoppade vi i. Där öppnade sig en ny värld! Bilderna man sett var bara en mycket svag speglebild av vad vi såg. Jag hade väl hoppats få se några fiskar, men denna mångfald! Där simmade Nemo och alla han vänner. Det var verkligen En helt ny värld som öppnade sig där under ytan. ett landskap med sitt eget liv som vi fick kika in för en stund. Hade trott det skulle vara vackert och imponerande, men det var så mycket mer fantstikt än vi trott.

Självklart var inte vårt och alla andra turisters besök i korallreven okomplicerade, för det sliter på naturen. Alla som kommer dit är inte lika försiktiga och de många båtarna som går nära för att turisterna inte behöver simma så långt, sliter hårt. Vi vårt andra stopp simmade vi till baksidan av revet längre från båtar och de allra starkaste turistströmmarna. Där var revet väldigt mycket mer levande, inte alls lika mycket avbrytna bitar på botten och döda koraller i undervattenslandskapet. Men trots detta slitage problem var det helt fantastiskt och hade det inte varit vår sista semesterdag hade vi garanterat gjort en resa till ut till korallerna innan vi åkt hem.

Två av de många fiskar vi såg, en stor moräna och regnbågsfärgad papegojfisk:


Utvilad och arg!

Efter en lat och ledig vecka utomlands kom vi igår kväll hem, till bland annat en tom kyl. Semesterns lugn höll isig fram till jag hörde dagensekot idag när jag var på väg mot ICA Maxi för att fylla kylen. Nya utvisningar till Irak, att vara kristen anses inte vara asylskäl nog.

I Svenska dagbladet kan man läsa:
– Det betyder att Europadomstolen ser det hela som vi gör, det vill säga att det krävs individuella prövningar för att irakier ska beviljas uppehållstillstånd. Slutsatsen är att Europadomstolen inte håller med UNHCR, säger Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik till TT.

Enligt domstolen räcker det inte för en asylsökande att hävda att denne kommer från ett särskilt drabbat område i Irak som Mosul eller Bagdad, eller att personen är kristen, för att beviljas uppehållstillstånd.

Jag blir så arg och ledsen. Hur vågar man riskera människors liv på detta sätt. Hur kan vi vara så förmätna att vi sätter oss över UNHCRs rekomendationer. Hur kan vi stå rakryggade och säga att vi ställer upp på FNs deklaration om mänskliga rättigher, när vi samtidigt sänder tillbaka kristna Irakier. Hur kan det bli så här galet i ett lande där ekonomi blomstrar att vi inte kan öpnna för människor som verkligen behöver skydd? Jag bli arg, jag blir ledsen och känner mig maktlös.

Jag har dock en idé. Delar av min pension får jag förtroendet att själv förvalta. Kunde det inte vara samma sak med skatten jag betalar, att en liten del fick jag använda till att stödja specifika delar av stads- eller kommunaparaten. Då vet jag vart mina skulle hamnat idag – till stöd för nyanlända flyktingar, så att de som lämnat allt för att få vara trygga fick en liten lättar start i landet. För det är så jag är övertygad om att det är. Att fly och lämna allt är inget lätt beslut, utan något som sker när man inte längre ser någon möjlighet att stanna. Inget som görs lättvindigt utan ett offer, ett beslut som är allt annat än lätt. Att den inte bli trodd, inte bli lyssnad på är ett slag i ansiktet. Jag bli arg, så arg!


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.